Nu ska jag lätta mitt hjärta lite känner jag. De som känner att de bara måste slänga in någon onödig kommentar efter kan ju sluta läsa typ..nu? 

Jag måste först förklara för alla att jag har världens finaste vänner, på riktigt. Jag försöker varje dag klura ut hur jag ska förklara hur mycket jag älskar dem, varenda en. De vill alltid mitt bästa och jag deras, för vi är en enda stor familj. 

Sen kommer den där biten, då jag ska vara lite gnällig. Eller nej förresten, de är min blogg och jag struntar i era åsikter gällande vad jag ska skriva och inte. Jag ska inte vara gnällig, utan berätta sanningen. De finns människor, som gör sitt bästa varje dag för att trycka ner en. Varför? Det här är en frågeställning man alrig får något förnuftigt svar på - just för de är så idiotiskt. Brist på självförtoende och respekt. Vissa man finns för trots motgångar, trots bråk, trots deras idioti mot en. "Vissa", är bara det jag älskar. Jag skulle aldrig i hela mitt liv stått upp och tagit så mycket skit från någon jag inte älskar, men vad får man isället - jo en smäll. Då menar jag inte den fysiska smällen, utan den psykiska. Varför går jag runt och låtsas som om allting är bra, som om jag tycker du behandlar mig rätt, som om jag tassar på tå för dig, när jag i själva verket avskyr den du är mot mig, den du förändrats till. Förstår inte människor att man är jobbig, tjatar på en, skriker på en för att man älskar personen så sjukt mycket? Troligen inte. De är bara beviset på att man inte vet vad man ska göra, man är hjälplös för personen är arg utan anledning - då sätts oron igång. Har jag gjort något fel? Borde jag gjort något annorlunda? Fanns jag inte där? - När du tänker så, de är då du är en vän. Den som inte är en sann vän är den som är sur för en skitgrej, leker svår när den sanna vännen försöker förstå vad som är fel, och försöker vända på steken och lägga allt på den som faktiskt bryr sig - när det är DU som inte öppnar upp dig och tror jag ska läsa dig som en bok. Förr kanske jag kunde det, men när du förändras så pass mycket att jag inte ens känner igen dig, borde du väl också förstå att jag inte kan läsa dig som en bok. Jag kan inte ens läsa första sidan, och är inte beredd på att göra det heller. 

Nu är det här inte riktat mot en speciell person, utan bara känslan då man känner sig maktlös - och faktiskt nöjer sig med det, när det är idioter som gör så du mår som du mår.